Mån 27 jan

Vår vän Lou har hastigt och oväntat lämnat oss efter en kort tids sjukdom.
Lou var en anspråkslös och engagerad, ödmjuk och outtröttlig trotjänare i friidrottens tjänst i över 20 år!
Hennes egen replik var ”Jag står till förfogande!”
Jag kan inte göra anspråk på att sammanfatta en helhetsbild av eldsjälen Lou. Det kan ingen. Jag har bara upplevt några fragment av Lous alla insatser både för Hammarby Friidrott, distriktet och för svensk friidrott. Men så är det ju inom friidrottsfamiljen. Man möts längre eller kortare tid i olika sammanhang hela tiden. Och tar varandra för givna.
Några av de epitet som dök upp, när jag de senaste dagarna har pratat med några av de personer som jag vet att Lou har samarbetat med och brydde sig om inom friidrotten, så var det några ord som fastnade.
Noggrann, Generös, Integritet, Lojal, Lugn, Stadig-när-det-stormade och Rolig att jobba med.
Tror dock att Lou själv inte skulle vara odelat positiv till ett redovisat CV över hennes insatser och åtagande för friidrotten. Men förlåt Lou, ”jag tror ändå att du skulle ha gillat att jag använder detta tillfälle till att hylla alla ’anspråkslösa’ eldsjälar som fortsätter att ställa upp och göra föreningslivet möjligt. Du var en av dem!”
Vi som träffat eller jobbat ihop med Lou har olika minnen, från olika tidpunkter. Låt oss hedra de minnena. Jag bjuder på några av mina.
”En perfekt friidrottsmorsa” kommer jag ihåg att jag tänkte när jag första gången stötte på Lou för snart 10 år sen. Lou satt i Hammarbys styrelse och jag var tränare och ny i valberedningen. Så våra första möten handlade om klubbfrågor. Ganska direkt förstod jag att hennes två barn båda slutat med friidrott för många år sen, men att Lou fortsatt och åtog sig nya uppdrag. Gärna sådana som hade med tävlingsarrangemang att göra. Både i planeringsfasen och som funktionär.
Ett av de uppdrag som Lou tyckte om och hade mycket erfarenhet av var sin roll som arrangör och Förbundsdomare. När jag också tagit steget och blivit domare så ringde jag Lou för att få lite råd. Det genererade många, både långa och nördiga samtal.
Jag och Lou kom varandra nära efter pandemin då vi förenades i vårt gemensamma engagemang för tävlingar. Trots att vi båda trappat ner på våra respektive åtaganden, så väcktes en ny förenad lust. Det var då vi bondade och började leta gemensamma tävlingar att ställa upp på utöver Hammarbys egna.
Även om man som domare aldrig eller sällan jobbar ihop vid samma gren eller uppgift så har man någon att ha eftersnack med. Domaruppdrag kan vara ensamt, trots att man sliter i många timmar tillsammans, flera dagar i rad i sina olika team. Men när det är slut så åker man hem full av intryck. Att ha någon att ha eftersnack med ska inte underskattas.
Trots att Lou i många år haft stora uppdrag som Förbundsdomare, exempelvis grenledare i höjdhopp på Finnkampen, jury på Stafett-SM och förra året Veteran-VM, så sa hon ofta att hon tyckte barn- och ungdomstävlingar var roligare och minst lika viktiga.
’”De unga måste erbjudas lika professionella tävlingar som eliten. Det fina med friidrott är att det finns regler och det är viktigt att man lär sig dem rätt redan som liten.”
Bland några av Lous många bedrifter som hon berättat om själv, eller jag fått berättat av andra, så återkommer alltid engagemanget. Från den aktiva friidrottsföräldern som från start hjälpte till med klubbtävlingar och där hon kunde, till att snart utbilda sig till förbundsdomare och engagera sig i TAK. (Hammarbys tävlingskommitté)
Hon var i flera år också en aktiv styrelsemedlem i Hammarby och som representant från klubben även med i 08-friis styrelse (Gotland-Stockholms friidrottsförbund)
Såklart en given funktionär på Midnattsloppet, lojal som en klocka, där hon också blev engagerad i en styrgrupp för Midnattsloppet under några år under mitten av 10-talet. På senare år har hon också varit en betydelsefull deltagare i Midnattsloppets samverkansplats.
Lous engagemang stannade inte vid Hammarby och distriktet. Hon var med i Svenska Friidrottsförbundets arbetsgrupp som tog fram de nya distrikten som de ser ut idag. Hon var också fortfarande fram till sin död lekmannarevisors-suppleant på Svenska Friidrottsförbundet.
Vill slutligen bjuda på att av mina roligaste/dråpligaste minnen med Lou när vi faktiskt jobbade sida-vid-sida på Bauhausgalan 2023. Vi var båda nya som Tekniska ledare och jobbade med Tekniska gruppen. Vi blev tilldelade att väga in redskapen. Det är en uppgift som inte alltid är så populär, men Lou och jag var båda positiva. Nackdelen är att man står i ett litet rum och missar det som händer på arenan. Just detta år skrattade vi mycket åt att vi haft den bästa uppgiften av alla. Det var då det regnade så mycket att tävlingen behövde pausas. Och vi två var de enda funktionärerna, kanske de enda två på hela Stockholms Stadion som inte var dyngblöta.
Jo, en sista sak. Lous signum som funktionär som jag hade roligt åt. Det var inte keps, det var kjol. Alltid kjol. Jag påpekade när vi var tekniska ledare att det kanske vore lämpligare med oömma kläder. ”Varför då?” undrade Lou.
Vi är många inom friidrotten som någon gång har stött på Lou på en idrottsplats, kanske varit deltagare på någon tävling där Lou varit grenledare eller jobbat sida vid sida i något styrelserum eller annat sammanhang där hon varit behjälplig. Ingen har en komplett bild och det är som det ska. Men det blir många minnen. Tjugo år i friidrottens tjänst är hedervärt!
Tack Lou för att du var så generös med dina kunskaper och erfarenheter. Och tack för alla våra nördiga samtal!
Tack Hedvig och Erik för att ni började med friidrott!
  

Eerika Killi 27 januari 2025.

Du som vill är välkommen till minnesstund,
torsdag den 6 februari, se länk här.